...

 Ärligt talat så har jag aldrig känt mig så ensam som nu. Ibland funderar jag om det var ett misstag och börja studera i Pargas. Det känns som precis när ja flytta till Pargas så förlora jag allt från mitt liv i Sibbo. Kan inte sluta tänka på det. Men sen måste jag tänka att sku jag aldrig flyttat till Pargas sku jag inte ha träffat den mest underbaraste människan i mitt liv just nu, min käre pojkvän. Han är den enda jag kan lita på just nu, den enda som lyssnar, den enda som bryr sig. När jag har honom så orkar jag inte ens fundera på allt jag har lämnat bakom mig i Sibbo. Visst saknar jag sibbo och alla därifrån men dom tycks inte sakna mig, och jag orkar inte försöka något mer.